Kära vänner,
Hela poängen med att ha en blogg på svenska om Advaita Vedanta är ju rimligen att inläggen är skrivna på svenska. Men jag tänkte härmed göra ett undantag såtillvida att jag här ger länken till en engelsk artikel, som jag skrev för sju år sedan. Denna artikel, "The Role of Scriptures in Enlightenment", kan läsas på den mycket omfattande websiten Advaita Academy:
http://advaita-academy.org/talks/The-Role-of-Scriptures-in-Enlightenment.ashx
Artikeln handlar - som ju titeln antyder - om skrifternas funktion för människan i den process som slutgiltigt befriar henne och gör henne upplyst. En mycket vanlig uppfattning är ju att det skrivna eller talade ordet bara kan ge en indirekt kunskap, som sedan måste omsättas i praktiken för att bli en direktupplevd kunskap. Exempelvis: En skriftlig utläggning om hur socker smakar kan ju aldrig ge oss en direkt upplevelse av smaken på socker. För detta krävs ju att man faktiskt stoppar en bit socker i munnen. Likaså blir man ju inte simkunnig bara för att man läser en bok om hur man simmar. Det krävs ju att man faktiskt uppsöker en sjö för att där omsätta och i praktiken utföra de instruktioner som stod i boken. Först då kan man bli simkunnig. Allt detta är ju obestridligt: Man kan inte nå kunskap om socker enbart genom att läsa om socker, lika litet som man kan lära sig simma enbart genom att läsa om simning. Men - och nu kommer den oväntade vändningen! - vad gäller den omedelbara och direkta kunskapen om det absoluta varat, Brahman, så nås faktiskt denna omedelbara kunskap genom ord som man hör eller läser! Hur hänger detta ihop, och vad är förklaringen till detta? Det är detta min artikel handlar om.
måndag 25 april 2011
onsdag 2 februari 2011
En våg i brahmans ocean
En av de viktigaste lärdomsinrättningarna inom traditionell hinduism och vedanta är Sringeri Sharada Peetham i den sydindiska staden Sringeri, belägen ungefär 30 mil nordväst om Bangalore. Detta ashram grundades av Shankara i övergången mellan 700- och 800-tal, och efter 1200 år är alltjämt lärjungesuccessionen obruten. Den andlige mästaren i Sringeris ashram i dag är Swami Bharati Tirtha, som 1989 tog över rollen som andligt överhuvud efter sin företrädare och guru, Swami Abhinava Vidyatirtha. Swami Bharati Tirtha är den 36:e mästaren i rakt nedstigande led sedan Shankara.
Den 34:e mästaren i ordningen, Swami Chandrasekhara Bharati (1892-1954), är en av de mest lysande gestalterna i 1900-talets traditionella hinduiska och vedantiska kultur. Otaliga har vittnat om såväl hans enorma skriftlärdom som hans makalösa andliga förmågor och inre kvalitéer. Han ses som ett lysande exempel på en förverkligad och upplyst själ, en jivanmukta. Han har blivit föremål för flera biografiska skildringar, och lärjungar har publicerat en del av hans föreläsningar och dialogsamtal. Några av dessa finns också i engelsk översättning.
Swami Chandrasekhara Bharati fick en gång frågan om hur man i vardagens aktiva liv bör kontemplera över brahman, det absoluta varat. När man talar, utför handlingar, går eller ligger ned, hur skall man då tänka för att på bästa och mest andligt gynsamma sätt förhålla sig till brahman? Det svar som Swami Chandrasekhara Bharati gav löd på följande sätt:
När man reser sig upp för att gå skall man tänka ”en våg har uppstått i brahmans stora ocean. Denna våg rör sig nu framåt. Det finns ingen skillnad mellan vågen och oceanen.” När man går skall man tänka ”jag är en våg i brahmans ocean – jag är en våg i lycksalighetens ocean.” Man skall alltid, även då man talar med någon, erinra sig denna tanke gång på gång. När man sitter ned skall man tänka ”jag är en pärla trädd på det fullkomliga medvetandets tråd. Jag är en pärla trädd på visdomens tråd, och ingen kan ta bort denna pärla. Tråden består av det fullkomliga medvetandet och kan inte skäras av.” När man ligger ned skall man tänka ”jag är nu nedsänkt i lycksalighetens ocean.”
Den 34:e mästaren i ordningen, Swami Chandrasekhara Bharati (1892-1954), är en av de mest lysande gestalterna i 1900-talets traditionella hinduiska och vedantiska kultur. Otaliga har vittnat om såväl hans enorma skriftlärdom som hans makalösa andliga förmågor och inre kvalitéer. Han ses som ett lysande exempel på en förverkligad och upplyst själ, en jivanmukta. Han har blivit föremål för flera biografiska skildringar, och lärjungar har publicerat en del av hans föreläsningar och dialogsamtal. Några av dessa finns också i engelsk översättning.
Swami Chandrasekhara Bharati fick en gång frågan om hur man i vardagens aktiva liv bör kontemplera över brahman, det absoluta varat. När man talar, utför handlingar, går eller ligger ned, hur skall man då tänka för att på bästa och mest andligt gynsamma sätt förhålla sig till brahman? Det svar som Swami Chandrasekhara Bharati gav löd på följande sätt:
När man reser sig upp för att gå skall man tänka ”en våg har uppstått i brahmans stora ocean. Denna våg rör sig nu framåt. Det finns ingen skillnad mellan vågen och oceanen.” När man går skall man tänka ”jag är en våg i brahmans ocean – jag är en våg i lycksalighetens ocean.” Man skall alltid, även då man talar med någon, erinra sig denna tanke gång på gång. När man sitter ned skall man tänka ”jag är en pärla trädd på det fullkomliga medvetandets tråd. Jag är en pärla trädd på visdomens tråd, och ingen kan ta bort denna pärla. Tråden består av det fullkomliga medvetandet och kan inte skäras av.” När man ligger ned skall man tänka ”jag är nu nedsänkt i lycksalighetens ocean.”
fredag 28 januari 2011
Den upplysta människan
Enligt advaita vedanta är det möjligt att nå fullkomlig och slutgiltig befrielse. Detta sker då man vinner den högsta kunskap, som skingrar okunskapen. Med okunskap menas här inte okunskap i största allmänhet, ungefär som man kan vara okunnig om namnet på andra länders huvudstäder, vad grannen heter i förnamn eller hur man räknar ut matematiska tal. I stället avses här okunskap av ett mycket mer fundamentalt slag: en okunskap som beslöjar vår andliga natur och gör att vi inte förstår oss själva som det vi egentligen är.
Vårt sanna, andliga väsen är identiskt med brahman, den absoluta verkligheten. Men den frigörande insikten om detta hindras som sagt av okunskapen. Den kropp och de sinnen som människan identifierar sig med – liksom den oändliga mångfald av fysiska ting som omger henne överallt – har sin grund i okunskapen. Kroppen, sinnesorganen, tankarna, känslorna etc. äger inte någon verklig existens, utan är något som människan tillskriver och överför på brahman. Okunskapen gör att vi felaktigt identifierar oss med sådant vi egentligen inte är. När vi exempelvis talar om oss själva så talar vi som om vi är kroppen, känslorna och tankarna. Vi säger: ”jag har ont i armen”, ”jag har ont i mitt ben”, ”jag har varit så stressad sista tiden, men nu är jag gladare”, ”jag får ingen ordning på mina tankar”, ”jag springer fortare nu än vad jag gjorde förra året” etc. etc. Uttryck av detta slag visar hur vi identifierar oss med vår fysiska kropp, våra känslor och tankar. När vi säger ”jag” refererar vi till kroppsliga, mentala eller känslomässiga företeelser.
Det som skiljer den upplysta människan från gemene man (inklusive alla som ägnar sig åt advaita vedanta eller andra andliga traditioner, men ännu inte har nått målet) är att den upplyste inte gör dessa felaktiga identifikationer. Den upplyste lever som en ”befriad själ”, en jivanmukta. Han (eller hon) sitter, går och rör sig precis som vem som helst, men med en viktig och helt avgörande skillnad: Den befriade vet att han inte är kroppen, sinnena, tankarna och känslorna. Han inser och fullkomligt kristallklart förstår sin absoluta identitet med den egentliga verkligheten, brahman. Vidare inser den upplyste att när han dör så innebär detta inte någon som helst förändring sett ur andlig synpunkt: Eftersom kroppen är något som inte äger egentlig existens, så är döden (liksom födseln, uppväxten och åldrandet) bara något som äger rum i okunskapens sfär.
Om vi går på bio för att se en film så kan vi leva oss in i handlingen, skratta, känna ledsnad och sympati för filmens karaktärer, trots att vi vet att det egentligen bara handlar om en projektion på en tom, vit filmduk. Vetskapen om att vi sitter i en biosalong och att det som utspelar sig på vita duken blott är ett skådespel, hindrar inte att vi engagerar oss i det som sker inför våra ögon. Men det råder å andra sidan aldrig något tvivel om att vi är betraktare i en biosalong, och att vi egentligen inte är delaktiga i filmen vi tittar på. Det föreligger ingen risk att vi plötsligt på allvar börjar tro att vi verkligen är någon av karaktärerna i filmen. Vi inser att vi inte lever i den värld och den miljö som filmen visar, att filmens värld bara är något som spelas upp framför oss. Inte heller tror vi att vi kommer att utplånas och försvinna i samma ögonblick som filmen tar slut. Vi vet att vår existens inte påverkas av om filmen plötsligt skulle stanna, eller om vi väljer att inte alls besöka biografen. Filmen är något vi kan se och engagera oss i, men den är avskild från och påverkar inte de fysiska förutsättningarna för våra egna liv. Om någon blir skjuten i filmen innebär inte detta att någon blir skjuten också i verkligheten. Vi inser att filmen är ett flyktigt skådespel som projiceras på den vita filmduken.
På liknande sätt inser den upplyste att den värld som omger oss är något som projiceras på brahman. Och lika litet som skottet på filmen träffar någon som sitter i biosalongen, påverkas den upplystes sanna tillstånd av det som händer i världen. Förvisso – en dylik upplyst och befriad själ blir förkyld, får tandvärk och känner hunger precis som vem som helst, eftersom kroppens funktioner ju inte upphör bara för att man når fullkomlig andlig insikt. Skillnaden mellan den oupplyste och den upplyste ligger i stället på det andliga planet: Medan den oupplyste i varje ögonblick identifierar sig med kroppen, tankarna och känslorna, så vet den upplyste att han eller hon inte är kroppen, inte är tankarna eller känslorna. Den upplyste är fullkomligt centrerad i det egentliga varat, brahman, och inser att det som rör kroppen, det psykiska eller mångfalden av föremål i tid och rum, inte på något sätt påverkar det eviga och sant varande.
Den befriade själen vet att det kroppsliga livet, födelsen och döden är såsom krusningar på ytan av ett väldigt hav. Det kroppsliga livet är illusoriskt, sett ur det högsta och andliga varats perspektiv. Lika lite som biobesökaren blandar ihop sig själv med karaktärerna på vita duken, lika lite blandar den upplyste ihop sin sanna natur med kroppen, tankarna och känslorna. Och precis som biobesökaren är fullkomligt kapabel att skilja mellan den värld som projiceras framför honom och den värld där han själv lever och verkar, är den upplyste fullkomligt medveten om skillnaden mellan sitt sanna andliga väsen, och den fysiska världen i tid och rum. En befriad själ, en jivanmukta, lever fram till sin kroppsliga död i världen, men med fullkomlig insikt om att denna värld inte är sanna och egentliga.
Vårt sanna, andliga väsen är identiskt med brahman, den absoluta verkligheten. Men den frigörande insikten om detta hindras som sagt av okunskapen. Den kropp och de sinnen som människan identifierar sig med – liksom den oändliga mångfald av fysiska ting som omger henne överallt – har sin grund i okunskapen. Kroppen, sinnesorganen, tankarna, känslorna etc. äger inte någon verklig existens, utan är något som människan tillskriver och överför på brahman. Okunskapen gör att vi felaktigt identifierar oss med sådant vi egentligen inte är. När vi exempelvis talar om oss själva så talar vi som om vi är kroppen, känslorna och tankarna. Vi säger: ”jag har ont i armen”, ”jag har ont i mitt ben”, ”jag har varit så stressad sista tiden, men nu är jag gladare”, ”jag får ingen ordning på mina tankar”, ”jag springer fortare nu än vad jag gjorde förra året” etc. etc. Uttryck av detta slag visar hur vi identifierar oss med vår fysiska kropp, våra känslor och tankar. När vi säger ”jag” refererar vi till kroppsliga, mentala eller känslomässiga företeelser.
Det som skiljer den upplysta människan från gemene man (inklusive alla som ägnar sig åt advaita vedanta eller andra andliga traditioner, men ännu inte har nått målet) är att den upplyste inte gör dessa felaktiga identifikationer. Den upplyste lever som en ”befriad själ”, en jivanmukta. Han (eller hon) sitter, går och rör sig precis som vem som helst, men med en viktig och helt avgörande skillnad: Den befriade vet att han inte är kroppen, sinnena, tankarna och känslorna. Han inser och fullkomligt kristallklart förstår sin absoluta identitet med den egentliga verkligheten, brahman. Vidare inser den upplyste att när han dör så innebär detta inte någon som helst förändring sett ur andlig synpunkt: Eftersom kroppen är något som inte äger egentlig existens, så är döden (liksom födseln, uppväxten och åldrandet) bara något som äger rum i okunskapens sfär.
Om vi går på bio för att se en film så kan vi leva oss in i handlingen, skratta, känna ledsnad och sympati för filmens karaktärer, trots att vi vet att det egentligen bara handlar om en projektion på en tom, vit filmduk. Vetskapen om att vi sitter i en biosalong och att det som utspelar sig på vita duken blott är ett skådespel, hindrar inte att vi engagerar oss i det som sker inför våra ögon. Men det råder å andra sidan aldrig något tvivel om att vi är betraktare i en biosalong, och att vi egentligen inte är delaktiga i filmen vi tittar på. Det föreligger ingen risk att vi plötsligt på allvar börjar tro att vi verkligen är någon av karaktärerna i filmen. Vi inser att vi inte lever i den värld och den miljö som filmen visar, att filmens värld bara är något som spelas upp framför oss. Inte heller tror vi att vi kommer att utplånas och försvinna i samma ögonblick som filmen tar slut. Vi vet att vår existens inte påverkas av om filmen plötsligt skulle stanna, eller om vi väljer att inte alls besöka biografen. Filmen är något vi kan se och engagera oss i, men den är avskild från och påverkar inte de fysiska förutsättningarna för våra egna liv. Om någon blir skjuten i filmen innebär inte detta att någon blir skjuten också i verkligheten. Vi inser att filmen är ett flyktigt skådespel som projiceras på den vita filmduken.
På liknande sätt inser den upplyste att den värld som omger oss är något som projiceras på brahman. Och lika litet som skottet på filmen träffar någon som sitter i biosalongen, påverkas den upplystes sanna tillstånd av det som händer i världen. Förvisso – en dylik upplyst och befriad själ blir förkyld, får tandvärk och känner hunger precis som vem som helst, eftersom kroppens funktioner ju inte upphör bara för att man når fullkomlig andlig insikt. Skillnaden mellan den oupplyste och den upplyste ligger i stället på det andliga planet: Medan den oupplyste i varje ögonblick identifierar sig med kroppen, tankarna och känslorna, så vet den upplyste att han eller hon inte är kroppen, inte är tankarna eller känslorna. Den upplyste är fullkomligt centrerad i det egentliga varat, brahman, och inser att det som rör kroppen, det psykiska eller mångfalden av föremål i tid och rum, inte på något sätt påverkar det eviga och sant varande.
Den befriade själen vet att det kroppsliga livet, födelsen och döden är såsom krusningar på ytan av ett väldigt hav. Det kroppsliga livet är illusoriskt, sett ur det högsta och andliga varats perspektiv. Lika lite som biobesökaren blandar ihop sig själv med karaktärerna på vita duken, lika lite blandar den upplyste ihop sin sanna natur med kroppen, tankarna och känslorna. Och precis som biobesökaren är fullkomligt kapabel att skilja mellan den värld som projiceras framför honom och den värld där han själv lever och verkar, är den upplyste fullkomligt medveten om skillnaden mellan sitt sanna andliga väsen, och den fysiska världen i tid och rum. En befriad själ, en jivanmukta, lever fram till sin kroppsliga död i världen, men med fullkomlig insikt om att denna värld inte är sanna och egentliga.
onsdag 26 januari 2011
Vad menas med Advaita Vedanta?
Vad är egentligen advaita vedanta?
Advaita vedanta är den mest inflytelserika och spridda av de filosofiska riktningarna inom traditionell hinduism. Uttrycket advaita vedanta hör hemma i det indiska lärdomsspråket sanskrit. Advaita betyder "icke-två" (icke-dual), medan innebörden av vedanta är "slutet på Vedas". Men vad menas då med "slutet på Vedas"? De olika hinduiska traditionerna och riktningarna har sin utgångspunkt i Veda-skrifterna. I dessa skrifter finner man de läror och riktlinjer, som förenar hinduismens otaliga infallsvinklar och perspektiv. I de fyra Veda-skrifterna (Rig, Yajur, Sama och Atharva) ingår den grupp skrifter som går under samlingsnamnet Upanishaderna. Dessa Upanishader utgör slutet på Vedas i den betydelsen att man oftast helt enkelt får bläddra till slutet av en Veda för att hitta Upanishaderna. Men vedanta är slutet på vedas också i en annan och här viktigare mening: I Upanishaderna finns nämligen den inre filosofiska förkunnelsen, den filosofiska kulminationen av Vedas. Upanishaderna är slutet av vedas på så sätt att de innehåller den filosofiska analys av verkligheten, som kan ge människan slutgiltig insikt och befrielse. Vedanta har således sin grund i Upanishaderna. Och eftersom advaita betyder ”icke-två”, så är med andra ord advaita vedanta en icke-dualistisk lära som utgår från Upanishaderna.
Enligt advaita vedanta är människans mål att slutgiltigt skingra den okunskap, som skiljer henne från insikten om alltings sanna natur. När denna okunskap är upplöst är därmed människan befriad. Hon har då vunnit kunskapen om att hon till sin innersta andliga kärna är identisk med den egentliga och gudomliga verkligheten, brahman.
Advaita vedanta är den mest inflytelserika och spridda av de filosofiska riktningarna inom traditionell hinduism. Uttrycket advaita vedanta hör hemma i det indiska lärdomsspråket sanskrit. Advaita betyder "icke-två" (icke-dual), medan innebörden av vedanta är "slutet på Vedas". Men vad menas då med "slutet på Vedas"? De olika hinduiska traditionerna och riktningarna har sin utgångspunkt i Veda-skrifterna. I dessa skrifter finner man de läror och riktlinjer, som förenar hinduismens otaliga infallsvinklar och perspektiv. I de fyra Veda-skrifterna (Rig, Yajur, Sama och Atharva) ingår den grupp skrifter som går under samlingsnamnet Upanishaderna. Dessa Upanishader utgör slutet på Vedas i den betydelsen att man oftast helt enkelt får bläddra till slutet av en Veda för att hitta Upanishaderna. Men vedanta är slutet på vedas också i en annan och här viktigare mening: I Upanishaderna finns nämligen den inre filosofiska förkunnelsen, den filosofiska kulminationen av Vedas. Upanishaderna är slutet av vedas på så sätt att de innehåller den filosofiska analys av verkligheten, som kan ge människan slutgiltig insikt och befrielse. Vedanta har således sin grund i Upanishaderna. Och eftersom advaita betyder ”icke-två”, så är med andra ord advaita vedanta en icke-dualistisk lära som utgår från Upanishaderna.
Enligt advaita vedanta är människans mål att slutgiltigt skingra den okunskap, som skiljer henne från insikten om alltings sanna natur. När denna okunskap är upplöst är därmed människan befriad. Hon har då vunnit kunskapen om att hon till sin innersta andliga kärna är identisk med den egentliga och gudomliga verkligheten, brahman.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)