Den upplysta människan

Enligt advaita vedanta är det möjligt att nå fullkomlig och slutgiltig befrielse. Detta sker då man vinner den högsta kunskap, som skingrar okunskapen. Med okunskap menas här inte okunskap i största allmänhet, ungefär som man kan vara okunnig om namnet på andra länders huvudstäder, vad grannen heter i förnamn eller hur man räknar ut matematiska tal. I stället avses här okunskap av ett mycket mer fundamentalt slag: en okunskap som beslöjar vår andliga natur och gör att vi inte förstår oss själva som det vi egentligen är.

Vårt sanna, andliga väsen är identiskt med brahman, den absoluta verkligheten. Men den frigörande insikten om detta hindras som sagt av okunskapen. Den kropp och de sinnen som människan identifierar sig med – liksom den oändliga mångfald av fysiska ting som omger henne överallt – har sin grund i okunskapen. Kroppen, sinnesorganen, tankarna, känslorna etc. äger inte någon verklig existens, utan är något som människan tillskriver och överför på brahman. Okunskapen gör att vi felaktigt identifierar oss med sådant vi egentligen inte är. När vi exempelvis talar om oss själva så talar vi som om vi är kroppen, känslorna och tankarna. Vi säger: ”jag har ont i armen”, ”jag har ont i mitt ben”, ”jag har varit så stressad sista tiden, men nu är jag gladare”, ”jag får ingen ordning på mina tankar”, ”jag springer fortare nu än vad jag gjorde förra året” etc. etc. Uttryck av detta slag visar hur vi identifierar oss med vår fysiska kropp, våra känslor och tankar. När vi säger ”jag” refererar vi till kroppsliga, mentala eller känslomässiga företeelser.

Det som skiljer den upplysta människan från gemene man (inklusive alla som ägnar sig åt advaita vedanta eller andra andliga traditioner, men ännu inte har nått målet) är att den upplyste inte gör dessa felaktiga identifikationer. Den upplyste lever som en ”befriad själ”, en jivanmukta. Han (eller hon) sitter, går och rör sig precis som vem som helst, men med en viktig och helt avgörande skillnad: Den befriade vet att han inte är kroppen, sinnena, tankarna och känslorna. Han inser och fullkomligt kristallklart förstår sin absoluta identitet med den egentliga verkligheten, brahman. Vidare inser den upplyste att när han dör så innebär detta inte någon som helst förändring sett ur andlig synpunkt: Eftersom kroppen är något som inte äger egentlig existens, så är döden (liksom födseln, uppväxten och åldrandet) bara något som äger rum i okunskapens sfär.

Om vi går på bio för att se en film så kan vi leva oss in i handlingen, skratta, känna ledsnad och sympati för filmens karaktärer, trots att vi vet att det egentligen bara handlar om en projektion på en tom, vit filmduk. Vetskapen om att vi sitter i en biosalong och att det som utspelar sig på vita duken blott är ett skådespel, hindrar inte att vi engagerar oss i det som sker inför våra ögon. Men det råder å andra sidan aldrig något tvivel om att vi är betraktare i en biosalong, och att vi egentligen inte är delaktiga i filmen vi tittar på. Det föreligger ingen risk att vi plötsligt på allvar börjar tro att vi verkligen är någon av karaktärerna i filmen. Vi inser att vi inte lever i den värld och den miljö som filmen visar, att filmens värld bara är något som spelas upp framför oss. Inte heller tror vi att vi kommer att utplånas och försvinna i samma ögonblick som filmen tar slut. Vi vet att vår existens inte påverkas av om filmen plötsligt skulle stanna, eller om vi väljer att inte alls besöka biografen. Filmen är något vi kan se och engagera oss i, men den är avskild från och påverkar inte de fysiska förutsättningarna för våra egna liv. Om någon blir skjuten i filmen innebär inte detta att någon blir skjuten också i verkligheten. Vi inser att filmen är ett flyktigt skådespel som projiceras på den vita filmduken.

På liknande sätt inser den upplyste att den värld som omger oss är något som projiceras på brahman. Och lika litet som skottet på filmen träffar någon som sitter i biosalongen, påverkas den upplystes sanna tillstånd av det som händer i världen. Förvisso – en dylik upplyst och befriad själ blir förkyld, får tandvärk och känner hunger precis som vem som helst, eftersom kroppens funktioner ju inte upphör bara för att man når fullkomlig andlig insikt. Skillnaden mellan den oupplyste och den upplyste ligger i stället på det andliga planet: Medan den oupplyste i varje ögonblick identifierar sig med kroppen, tankarna och känslorna, så vet den upplyste att han eller hon inte är kroppen, inte är tankarna eller känslorna. Den upplyste är fullkomligt centrerad i det egentliga varat, brahman, och inser att det som rör kroppen, det psykiska eller mångfalden av föremål i tid och rum, inte på något sätt påverkar det eviga och sant varande.

Den befriade själen vet att det kroppsliga livet, födelsen och döden är såsom krusningar på ytan av ett väldigt hav. Det kroppsliga livet är illusoriskt, sett ur det högsta och andliga varats perspektiv. Lika lite som biobesökaren blandar ihop sig själv med karaktärerna på vita duken, lika lite blandar den upplyste ihop sin sanna natur med kroppen, tankarna och känslorna. Och precis som biobesökaren är fullkomligt kapabel att skilja mellan den värld som projiceras framför honom och den värld där han själv lever och verkar, är den upplyste fullkomligt medveten om skillnaden mellan sitt sanna andliga väsen, och den fysiska världen i tid och rum. En befriad själ, en jivanmukta, lever fram till sin kroppsliga död i världen, men med fullkomlig insikt om att denna värld inte är sanna och egentliga.